Jag sitter här, likadant som jag satt såhär när jag var 14-15 år. Mitt i natten med kent i lurarna, pratandes med Filip i skåne om allt och ingenting. Enda skillnaden är väl att vi vuxit lite, blivit lite mognare och några erfarenheter rikare. Vi har även bosatt oss i varsin lägenhet och bor inte kvar i våra rum hemma hos mamma & pappa.
Ändå är inte skillnaden så stor, från hur den var då och hur det är nu.

Våra samtalsämnen har glidit över ifrån problem man alltid hade då, då när man var 14 till att prata studier, fritid & pengar. Det är så olikt mot då, men ändå så likt.

Är det musiken, samtalet, tiden på dygnet eller att jag helt enkelt borde äta något och sova som får mig så nostalgisk ikväll.

Jag saknar dåtiden, men jag känner hur mycket som har förändrats ifrån då. Jag trivs med hur jag har det trots allt. Jag har kommit ifrån platsen jag växte upp, jag har börjat studiera någonting jag aldrig trodde var möjligt för 8 år sedan. Jag har skaffat en fin pojkvän, jag har fina vänner och jag har en egen lägenhet. Kan man ha det bättre?